Min operation och sjukhusvistelse
Tänkte ta och berätta lite mera om mina upplevelser på sjukhuset i går och i dag.
Jag kom till sjukhuset klockan sju på morgonen. Anmälde mig i receptionen. Fick köpa en korsett för 189 kr som jag kommer att använda efter att styngnen blir tagna. Det är väl ungefär om en vecka. Sedan fick jag gå in i ett omklädningsrum och byta om till sjukhusets fina kläder, skjorta, boxershorts och "jättesnygga" strumpor. Efter det fick jag gå in i ett väntrum med sängar. Där fick jag sitta och läsa ett tag och de stoppade en kanyl/infart i armen där droppet skulle komma att sitta. Det var även andra pasienter där inne som väntade på olika operationer. Vid åtta tiden kom läkaren och hämtade mig till ett annat rum. Jag fick stå upp medan läkaren ritade en massa sträck på magen. Sen fick jag gå tillbaka till väntrummet med sängar där jag fick lägga mig i en av sängarna och invänta narkosläkaren. Narkosläkaren tog med mig in i ett annat rum och informerade mig kring hur allt skulle gå till. Efter det kom det en annan narkosläkare som skulle vara med under min operation. Denna läkare tog med mig in i operationssalen. Där fick jag lägga mig till rätta. De kopplade fast droppet. Efter det fick jag andas syrgas i en mask. Sedan fick jag lugnande medel i masken och till sist sömnmedel. De sa att jag skulle bli trött, men jag hann aldrig känna mig trött utan jag bara small. Hann aldrig riktigt bli nervös heller för jag förväntade mig hela tiden att de skulle komma och säga att blodproverna jag tagit i går visade något som skulle förhindra mig för att genomgå denna operation. Men inte det. Nu låg jag där redo för operationen.
Sen vaknade jag upp på uppvakningen efter operationen. Jag fick höra att det hade tagit bort 478 g hud och att det motsvarade ca 15 cm på höjden. Under operationen hade mitt blodtryck legat på 130/50. När jag vaknade upp kände jag att det sved lite grann i magen, ungefär som att jag hade fått ett jätteskrubbsår ungefär som om man ramlat på kostgräs. Sen fick jag ligga där och lyssna i tre timmar pga att den av sköterskorna som hade hand om mig gick på en utbildning. Annars hade jag fått komma upp till mitt rum tidigare. Jag hörde när min fru ringde vid 12.30 och frågade hur det hade gått och att sköterskan sa att operationen gått bra och att jag borde vara uppe på rummet om ca en timme. Alltså vid 13.30. Vid tre tiden kom det äntligen två sköterskor och hämtade mig. De körde mig upp till rummet och krockade lite i väggen på vägen dit. Klockan var efter tre när jag till slut anlände till och såg min fru sitta i en soffa och nervöst vänta på mig. Jag blev inlagd på avdelning 2C, rum 12. Fick eget rum vilket var skönt. Jenny stannade med mig i ca 3 timmar. Vi pratade om allt möjligt. Jag fick lite mat att äta, lite soppa och vatten. Jag försökte ta det lite lugnt och inte göra så stora rörelser då det hängde dränage på var sin sida om sängen. Vill ju inte riskera att man ska råkas dra ut dem ur magen av misstag. Det gjorde inte ont, utan jag var mest försiktig i rörelserna för att jag inte visste hur mycket jag fick röra mig.
Senare på kvällen behövde jag gå på toaletten. Jag ringde på klockan och frågade om jag fick gå på toaletten. Det fick jag, men de ville hålla i mig under armarna så att jag inte skulle ramla. Vilket bara kändes jobbigt. Jag kan ju gå själv. Jag fick bära dränageslangarna och påsarna och de höll i mig på väg till toaletten som var alldeles utanför rummet. Väl där gick det bra och jag frågade i fall jag fick gå tillbaka till rummet själv sen när jag var färdig. Det fick jag och det var inga problem.
Den enda smärtlindringen jag åt efter att jag vaknat på uppvakningen har varit panodil. Jag har tagit två panodil två gånger. Jag har inte alls haft ont i såret. Det jag har upplevt är att jag kan känna lite träningsvärkskänsla i magen då och då. Kanske beroende på att de spänt magmusklerna? och sen den där brännande känslan som jag tidigare beskrev som jag ibland känt. Inga längre stunder. Annars har jag mest haft ont i rumpan/ryggslutet av att ligga i sjukhusets osköna sängar i en mindre rolig position med bena i högt läge. Under kvällen låg jag och såg lite tv innan jag tillslut somnade för natten.
Klockan sex vaknade jag upp av att en sköterska kom in i rummet. Hon tog blodtrycket 130/70, feber 36,4 och berättade att de skulle komma och ta dränaget idag och att jag skulle få åka hem efter det. Sen på morgonen kom en läkare in och skulle kolla till såret. Han tittade så att allt såg bra ut och det gjorde det. Han sa att det såg jättefint ut. Själv fick jag inte se något av det. Vid 08.00 fick jag frukost på rummet bestående av ägg, hårdmacka, en klämmacka som de stoppat i våffeljärn och en tekopp.
Klockan 08.30 kom en praktikant och en sköterska in och tog bort dränaget. Det började med att ta bort stygnen som de sytt fast dränagen med. Detta sved lite grann. Sen bad sköterskan mig att ta ett djupt andetag så att hon skulle kunna dra ut dränaget. Det var det jävligaste jag varit med om ont som fan gjorde det. Orden från min mun var "Åhhhh fyyy fan" först vänster sida och sen höger. När sköterskan gjorde höger sida gjorde det ännu ondare för den hade fastnat litegrann. Sen plåstrade de om mig och sen fick jag ta på mig mina vanliga kläder. Efter det ringde jag min fru och berättade att jag var redo att åka hem. Klockan var då just efter 09.00. Hon och barnen kom och hämtade mig vid 09.30 och sen åkte vi hemåt mot Luleå igen.
Nu är jag hemma. Har försökt ta det lugnt och legat/suttit lite om vart annat i soffan för att variera ställning litegrann. Jag ska försöka röra på mig under dagarna. Har gått några kortare sträckor utan problem under dagen. Känns lite konstigt att det inte gör så ont. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha mycket ondare och att jag skulle behöva äta starkare smärtstillande än panodil. Jag har nog ganska hög smärttröskel tror jag, man är kanske stålmannen. :-) Skulle lätt kunna göra om denna operation igen... Men nu är jag väldigt nyfiken på att kika under bandaget för att se hur det ser ut. Men jag får vänta tills de tar styngnen innan jag får se hur såret ser ut. Den som väntar på något gott... väntar alltid för länge... :P
Jag kommer försöka att berätta om hur det känns och vad jag göra varje dag här på min blogg. Sen när det blir möjligt även dela med mig av bilder om hur magen läker.
Jag kom till sjukhuset klockan sju på morgonen. Anmälde mig i receptionen. Fick köpa en korsett för 189 kr som jag kommer att använda efter att styngnen blir tagna. Det är väl ungefär om en vecka. Sedan fick jag gå in i ett omklädningsrum och byta om till sjukhusets fina kläder, skjorta, boxershorts och "jättesnygga" strumpor. Efter det fick jag gå in i ett väntrum med sängar. Där fick jag sitta och läsa ett tag och de stoppade en kanyl/infart i armen där droppet skulle komma att sitta. Det var även andra pasienter där inne som väntade på olika operationer. Vid åtta tiden kom läkaren och hämtade mig till ett annat rum. Jag fick stå upp medan läkaren ritade en massa sträck på magen. Sen fick jag gå tillbaka till väntrummet med sängar där jag fick lägga mig i en av sängarna och invänta narkosläkaren. Narkosläkaren tog med mig in i ett annat rum och informerade mig kring hur allt skulle gå till. Efter det kom det en annan narkosläkare som skulle vara med under min operation. Denna läkare tog med mig in i operationssalen. Där fick jag lägga mig till rätta. De kopplade fast droppet. Efter det fick jag andas syrgas i en mask. Sedan fick jag lugnande medel i masken och till sist sömnmedel. De sa att jag skulle bli trött, men jag hann aldrig känna mig trött utan jag bara small. Hann aldrig riktigt bli nervös heller för jag förväntade mig hela tiden att de skulle komma och säga att blodproverna jag tagit i går visade något som skulle förhindra mig för att genomgå denna operation. Men inte det. Nu låg jag där redo för operationen.
Sen vaknade jag upp på uppvakningen efter operationen. Jag fick höra att det hade tagit bort 478 g hud och att det motsvarade ca 15 cm på höjden. Under operationen hade mitt blodtryck legat på 130/50. När jag vaknade upp kände jag att det sved lite grann i magen, ungefär som att jag hade fått ett jätteskrubbsår ungefär som om man ramlat på kostgräs. Sen fick jag ligga där och lyssna i tre timmar pga att den av sköterskorna som hade hand om mig gick på en utbildning. Annars hade jag fått komma upp till mitt rum tidigare. Jag hörde när min fru ringde vid 12.30 och frågade hur det hade gått och att sköterskan sa att operationen gått bra och att jag borde vara uppe på rummet om ca en timme. Alltså vid 13.30. Vid tre tiden kom det äntligen två sköterskor och hämtade mig. De körde mig upp till rummet och krockade lite i väggen på vägen dit. Klockan var efter tre när jag till slut anlände till och såg min fru sitta i en soffa och nervöst vänta på mig. Jag blev inlagd på avdelning 2C, rum 12. Fick eget rum vilket var skönt. Jenny stannade med mig i ca 3 timmar. Vi pratade om allt möjligt. Jag fick lite mat att äta, lite soppa och vatten. Jag försökte ta det lite lugnt och inte göra så stora rörelser då det hängde dränage på var sin sida om sängen. Vill ju inte riskera att man ska råkas dra ut dem ur magen av misstag. Det gjorde inte ont, utan jag var mest försiktig i rörelserna för att jag inte visste hur mycket jag fick röra mig.
Senare på kvällen behövde jag gå på toaletten. Jag ringde på klockan och frågade om jag fick gå på toaletten. Det fick jag, men de ville hålla i mig under armarna så att jag inte skulle ramla. Vilket bara kändes jobbigt. Jag kan ju gå själv. Jag fick bära dränageslangarna och påsarna och de höll i mig på väg till toaletten som var alldeles utanför rummet. Väl där gick det bra och jag frågade i fall jag fick gå tillbaka till rummet själv sen när jag var färdig. Det fick jag och det var inga problem.
Den enda smärtlindringen jag åt efter att jag vaknat på uppvakningen har varit panodil. Jag har tagit två panodil två gånger. Jag har inte alls haft ont i såret. Det jag har upplevt är att jag kan känna lite träningsvärkskänsla i magen då och då. Kanske beroende på att de spänt magmusklerna? och sen den där brännande känslan som jag tidigare beskrev som jag ibland känt. Inga längre stunder. Annars har jag mest haft ont i rumpan/ryggslutet av att ligga i sjukhusets osköna sängar i en mindre rolig position med bena i högt läge. Under kvällen låg jag och såg lite tv innan jag tillslut somnade för natten.
Klockan sex vaknade jag upp av att en sköterska kom in i rummet. Hon tog blodtrycket 130/70, feber 36,4 och berättade att de skulle komma och ta dränaget idag och att jag skulle få åka hem efter det. Sen på morgonen kom en läkare in och skulle kolla till såret. Han tittade så att allt såg bra ut och det gjorde det. Han sa att det såg jättefint ut. Själv fick jag inte se något av det. Vid 08.00 fick jag frukost på rummet bestående av ägg, hårdmacka, en klämmacka som de stoppat i våffeljärn och en tekopp.
Klockan 08.30 kom en praktikant och en sköterska in och tog bort dränaget. Det började med att ta bort stygnen som de sytt fast dränagen med. Detta sved lite grann. Sen bad sköterskan mig att ta ett djupt andetag så att hon skulle kunna dra ut dränaget. Det var det jävligaste jag varit med om ont som fan gjorde det. Orden från min mun var "Åhhhh fyyy fan" först vänster sida och sen höger. När sköterskan gjorde höger sida gjorde det ännu ondare för den hade fastnat litegrann. Sen plåstrade de om mig och sen fick jag ta på mig mina vanliga kläder. Efter det ringde jag min fru och berättade att jag var redo att åka hem. Klockan var då just efter 09.00. Hon och barnen kom och hämtade mig vid 09.30 och sen åkte vi hemåt mot Luleå igen.
Nu är jag hemma. Har försökt ta det lugnt och legat/suttit lite om vart annat i soffan för att variera ställning litegrann. Jag ska försöka röra på mig under dagarna. Har gått några kortare sträckor utan problem under dagen. Känns lite konstigt att det inte gör så ont. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha mycket ondare och att jag skulle behöva äta starkare smärtstillande än panodil. Jag har nog ganska hög smärttröskel tror jag, man är kanske stålmannen. :-) Skulle lätt kunna göra om denna operation igen... Men nu är jag väldigt nyfiken på att kika under bandaget för att se hur det ser ut. Men jag får vänta tills de tar styngnen innan jag får se hur såret ser ut. Den som väntar på något gott... väntar alltid för länge... :P
Jag kommer försöka att berätta om hur det känns och vad jag göra varje dag här på min blogg. Sen när det blir möjligt även dela med mig av bilder om hur magen läker.
Kommentarer
Trackback
